Vilka brott omfattas av lagen om DNA-släktforskning?

Tänk dig en brottsplats som har legat orörd i ett kvarts sekel. Spaningsledare har bytts ut, vittnen har glömt, men i ett frysförvar väntar ett litet DNA-extrakt på sin chans. Den 1 juli 2025 fick svensk polis ett helt nytt verktyg för att väcka liv i just sådana fall: en lag som tillåter DNA-baserad släktforskning vid de allra grövsta brotten. Men lagen är medvetet snäv. Den öppnar inte dörren för vilken utredning som helst.

De brott som lagen tillåter

När riksdagen klubbade igenom regelverket var avgränsningen tydlig. Metoden, som ibland kallas forensisk genetisk genealogi, får enligt lagen användas vid utredning av tre kategorier av allvarliga brott:

• mord
• grov våldtäkt
• grov våldtäkt mot barn

Det är ingen slump att listan är kort. DNA-släktforskning innebär att man söker sig fram via en gärningsmans släktingar, vilket gör att även oskyldiga familjemedlemmars genetiska information indirekt berörs. Lagstiftaren har därför vägt integritetsintrånget mot brottets allvar. Bara när det handlar om de grövsta våldsbrotten, där samhällets intresse av att hitta gärningsmannen är som störst, anses ingreppet befogat. Vardagsbrott, stölder eller mindre allvarliga våldsbrott faller helt utanför.

En annan viktig princip är att metoden är ett sista steg, inte ett första. Den är tänkt att användas när traditionella utredningsmetoder har körts fast, ofta i kalla fall där spåren tagit slut för länge sedan.

Så fungerar metoden i praktiken

Grundidén är genial i sin enkelhet, men tålamodskrävande i utförandet. Utgångspunkten är en DNA-profil säkrad från en brottsplats. Den jämförs med profiler i kommersiella släktforskningsdatabaser, och här finns en avgörande spärr: endast personer som aktivt har samtyckt till att deras DNA används för sådana jämförelser ingår i sökningen.

När en träff dyker upp handlar det sällan om gärningsmannen själv. Oftast är det avlägsna släktingar, kanske en tremänning man aldrig hört talas om. Utifrån dessa träffar börjar det verkliga arbetet: en släktforskare kartlägger släktträd, korsar uppgifter med folkbokföring, kyrkböcker och annan traditionell research, och ringer steg för steg in en krets av tänkbara personer. Till slut kan en enda misstänkt utkristalliseras.

Men där stannar metodens roll. Ett namn ur ett släktträd är inget bevis. För att binda en person till brottet krävs ordinarie DNA-bevis, alltså en direkt jämförelse mellan den misstänktes egna DNA och spåret från brottsplatsen. Släktforskningen pekar ut en riktning, rättsväsendet måste sedan bevisa skuld på vanligt sätt.

Linköping: fallet som förändrade allt

Historien bakom lagen börjar med en tragedi. År 2004 mördades en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna i Linköping i ett dåd som länge förblev olöst. Genombrottet kom 2020, när släktforskaren Peter Sjölund från Härnösand kartlade gärningsmannens släkt via DNA och en man kunde knytas till brotten. Det var första gången metoden användes i Sverige, och så vitt känt i hela Europa.

Framgången blev samtidigt startskottet för en juridisk strid. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) bedömde att metoden stred mot den dåvarande lagstiftningen. Användningen stoppades, men frågan var väckt: skulle Sverige tillåta tekniken med ett tydligt rättsligt ramverk? Svaret kom flera år senare, med lagen som trädde i kraft 1 juli 2025.

Brattåsmorden: det nya verktyget prövas

Några mil från Sjölunds hemort hade ett annat fall legat kallt i två decennier. Sommaren 2005 hittades pensionärsparet Tor Öberg och Gerd Wiklund mördade på en gård utanför Härnösand. Spåren tog slut, åren gick.

Men i augusti 2025, bara veckor efter att den nya lagen börjat gälla, beslutade åklagaren att pröva DNA-släktforskning i Brattåsfallet. Nationellt forensiskt centrum (NFC) lyckades extrahera och förlänga en användbar DNA-profil ur det gamla materialet, och i slutet av 2025 skickades den till en amerikansk släktforskningsdatabas. Den 8 april 2026, drygt tjugo år efter morden, anhölls en man i 45-årsåldern bosatt i Katrineholm, på sannolika skäl misstänkt. Det blev ett av de första genombrotten med den nya metoden. Det är viktigt att understryka: mannen är misstänkt, inte dömd, och skuldfrågan avgörs av domstol.

Begränsningar och kritik

Det vore fel att måla upp metoden som ett trollspö. Redan sommaren 2025, i lagens linda, kom kritik om att tekniken gett få konkreta resultat. En inventering visade då att inga ärenden faktiskt var föremål för metoden. Ett återkommande hinder är att det helt enkelt saknas tillräckligt med DNA eller extrakt från äldre brottsplatser, eftersom bevismaterial inte alltid bevarats med dagens teknik i åtanke.

Internationellt har bilden varit en annan. I USA har metoden bidragit till att lösa hundratals brott, ofta kalla fall, och den är även tillåten i Kanada och Australien. Europa har varit mer återhållsamt av integritetsskäl. Länder som Danmark och Nederländerna har diskuterat eller föreslagit metoden, men lagändringar har dröjt. Sverige hör därmed till de få länder som har ett uttryckligt lagstöd på plats.

I Sverige pågår också en politisk debatt, bland annat genom riksdagsfrågor, om huruvida tillämpningsområdet bör utvidgas till fler brottstyper. För närvarande står dock listan fast: mord, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn. Det är inom dessa ramar som ett av kriminalteknikens mest spännande verktyg nu får arbeta, tålmodigt, gren för gren, i jakten på svar som ibland väntat i decennier.